Igår gick jag på en konferens för testare, TestCoast (med tema från Westcoast/Västkusten och lokala öarna). Det var konferens nummer två och den föregående besökte jag i höstas. Denna gång var jag inte lika nervös eftersom jag kände till lokalerna, upplägget och hur man skulle bete sig. 😊

Men jag kände mig ju väldigt sådär konferensig och professionell med nyckelband, pappmugg, anteckningsblock, klistermärke och Gille-kakor i magen. 😁 Mitt mål var inte att nätverka (introvert autist ni vet), men tjejen bredvid mig presenterade sig och så pratade vi lite om konferensen i pausen. I övrigt gjorde jag väl mitt bästa för att SLIPPA nätverka. 😅 Typ gick en promenad runt huset, stod upptagen med min mobil, satte mig inte vid något bord osv. Men nätverkandet är ju inget mål för mig, det är mest dränerande. Så jag vägrar se mig som dålig pga det. Jag accepterar den sidan hos mig själv. Jag vill INTE jobba med människor.

Sen var föreläsarna delvis ganska tekniska av sig, men jag skrev ner svåra begrepp och så fick Fredrik förklara för mig när vi kom hem. 😄 (han är ju civilingenjör inom IT och jobbar som teknisk chef och delägare i ett IT-företag). Så fick jag även fört med mig det senaste hem om testning och AI/machine learning osv.

Idag är jag helt slut, för det var intensivt med fem föreläsningar på samma eftermiddag (totalt fem timmar). Fick ju lite träsmak i baken och det var skönt när jag äntligen fick cykla hem.

Men det är kul att komma iväg på grejer och se nåt annat. Lära sig lite och träffa andra i liknande situation (även om jag bara pratade med en person).

Våren

Det är redan slutet av april. Denna vår har gått så fort. Men det känns nog extra fort eftersom det ofta varit dåligt väder. Mycket moln, regn, storm osv. Jag har suttit ute så fort det gått, men det känns fortfarande som det är på nåder. Lika snabbt blir det jättegrått igen och kallt.

Denna vecka har det varit runt 6 grader men sol. Så jag har ibland kunnat sitta ute i solen under täcke med varma tröjor.

Men det är trist att det inte åtminstone kan vara nån 10-12 grader så att jag kan vara ute mer. Känns som att jag missar mycket av fågelkvittret och alla fina vårblommor. Men jag försöker gå ut ändå. Var ute och kikade på vitsipporna trots regn nu ikväll.

Tänker att jag verkligen ska prioritera att vara ute i år så att jag verkligen hinner vara i stunden och njuta av alla vårgrejer (och sommargrejer). Nu spelar jag inte dataspel så ofta längre (tröttnat lite på spelet), så då får jag ju loss 1-1,5h per kväll. Så det kommer definitivt bli mer kvällspromenader i år och det är ju en av de bästa grejerna med våren. 💜

Jag är ju ute och ”inspekterar” trädgården flera gånger om dagen också. Kollar på allt som växer upp och njuter av alla blommor. Vår rosa magnolia är på väg att slå ut och den vita blommar redan. Jag har en rabatt där jag planterat massvis med tulpaner och de håller på att få färg nu i veckan. Den rabatten syns från köksfönstret så det är bra. Då kommer jag att se den mer än i förra trädgården (där man var tvungen att vara ute i trädgården, för den syntes inte från fönstret och altanen). Jag har för övrigt satt högt nät där eftersom rådjuren älskar tulpaner. Och vi har ju rådjur i trädgården var och varannan dag. De ligger här och sover på vintrarna. (Inte lika ofta när jag är ute i trädgården.)

I övrigt har vi varit sjuka i femte sjukan som verkar gå som en pandemi i Sverige just nu. Väldigt tröttsamt. Vi har alla känt av huvudvärk, barnen kände illamående nån dag och M och F har haft ont i knäna (!). Sen lite nästäppa på det ibland. Och allmän trötthet och svaghet. Jag tror att de andra är typ friska nu, men jag är sist ut.

I helgen var vi på brädgården och köpte massa brädor till mina byggprojekt. Jag ska bygga en odlingslåda på hjul för dahlior, en odlingskrage för tomater, en bänk för vattentunnorna (så att de kan stå i backen vid stupröret) och Fredrik byggde en trappa till altanen eftersom den gamla gått i bitar och åkt i backen.

Jag älskar verkligen att göra såna där praktiska saker. Då känns det som att jag lever. 😄 Jag är i nuet, jag är aktiv och det blir något av det hela. Jag är så trött på att ligga i soffan/sängen och leva mitt liv via mobilen. Det får bli mindre sånt när jag inte är utmattad helt enkelt.

Baby boom

Det känns som att alla är höggravida just nu. 🙂 De senaste åren har det inte varit en sån baby boom i mitt umgänge och flöde, men just nu är det en kompis, svägerskan och typ fyra content creators som jag följer på instagram som ska ha barn nu i april-maj-juni. Så det är kul! Jag älskar ju att prata graviditeter av nån anledning. Diskuterar gärna cravings, babynamn, symptom, osv. Även om det känns som att det var evigheter sen för min del (13 och 17 år sen) så minns jag det mycket väl. 😄

Och snart föds de första generation beta! 🤯Shit, vad fort det går. Mina barn är ju födda i slutet av gen Z alt Stella född typ första året i gen alpha (hon är född 2011). (Men eftersom de vuxit upp tillsammans och har samma kultur så skulle jag säga gen z på henne med. Generation beta blir nog de barn födda runt 2025 till 2039.

Äntligen piggare igen

Jag hade en till väldigt bra helg. Jag var pigg för en gångs skull och kunde göra olika roliga grejer. Skönt efter de senaste utmattade och jobbiga månaderna.

I lördags gick jag först på ett frö- och sticklingbyte och fick hem lite nya plantor. Bra grej.

Sen åkte familjen in till stan. Jag och Fredrik begav oss till Stadsmuséet, men barnen ville inte följa med, så de gick till kawaiibutiken i Haga (bra med stora barn!).

Jag ville framför allt se Österrödskvinnan (känd från Historien om Sverige) som visas april ut, men det fanns även en del andra nyare utställningar.

Bland annat en med små dockhus som visade olika yrkesgrupper för typ hundra år sen. Jag håller ju på en del med miniatyrer, så det var inspirerande.

Göteborgs fyrahundraåriga historia är ju också en bra utställning tillsammans med fornhistoria och vikingatid (bl a rester av ett stort vikingaskepp).

Allra mest sevärt visade sig ”Grejen med Göteborg” vara. Där fanns montrar med t ex gamla kortautomaten på spårvagnarna, göteborgskravallerna vid EU-toppmötet (de bodde på min gamla gymnasieskola), friidrotts-VM 1997, Bingolotto, diskoteksbranden, Lisebergskaninen osv osv. Det var kul att se och mycket nostalgi.

Måste för övrigt besöka även Mölndals stadsmuseum, för de har en 90-talsutställning. Jag var där senast när de hade en 80-talsutställning och det var nostalgi på hög nivå! Trätulpaner och blå prydnadsglasflaskor. Sånt hade vi hemma. Även träfrukt på fruktfat, små souvenirskepp från Skagen och bårder på de blå väggarna. Gipsfigurer och geléljus med snäckor. Och snäckor i korgar. (Men det senare var nog mer 90-tal.)

I alla fall.

Sen mötte vi barnen på SF-bokhandeln och åt på Taco Bar (barnens favorit). Passade även på att köpa lite baskläder som fattades hemma samt en lite mer ergonomisk sopborste (vanligt runt träskaft) till mina artroshänder. 😬 (Jag sopar så himla mycket pga marsvinens hö och spån som hamnar överallt.)

På söndagen hade jag energi till att fixa lite hemma, så det var skönt. Jag har även tagit itu med lite surdegar senaste veckan, t ex ställa i ordning på kattvindarna, skura badrumsfogarna och kalka av duschväggarna samt att städa i matkällaren/omplanteringsförrådet.

Det är mycket husfix nu och det känns bra. Jag har längtat efter att komma ur den senaste utmattningsperioden och komma i gång.

Vi ska ju även renovera båda småbadrummen och har köpt merparten till toaletten i källarplan. Vi ska prova att kakla själva. (Så får vi se hur bra det blir och om vi ska ta in hjälp eller ej till toaletten på mellanvåningen, dvs den vi använder mer).

Idag var det äntligen sol igen så jag satt ute och jobbade. Jag var så pigg att jag kunde gå till gymmet för första gången på 1,5 månad. Äntligen! Körde ett pass BodyCombat och det är min roligaste träning.

En lösning?

Det känns som att jag kommer framåt i egenterapin.

För några år sen målade jag ju mycket intuitiva bilder där jag var fastbunden, låg under tunga grejer, gömde mig osv. Det stod för alla krav och pressen på mig resp. allt jobbigt som drabbade mig och stal min lilla energi.

Att jag blev drabbad av saker har verkligen varit en stor del av min komplexa PTSD. Jag kunde inte hantera motgångar eftersom jag hade så lite energi över. Och alla motgångar som kom höll mig på en ständigt låg nivå eftersom jag aldrig riktigt hann återhämta mig innan nästa grej. (Sånt som ringorm, sjukdom, diabetesdebuten, svärfars plötsliga död, traumatriggers, Fredriks jobbresor, hushållsgrejer som går sönder, osv. Osv. Allt ifrån kriser till krångel i vardagen).

Och när man har ångest så har man inte riktigt tillgång till sin smarta hjärna och problemlösningen är ju inte på topp direkt… 😬 Som autist är jag inte särskilt pragmatisk när jag har ångest eller låser mig pga bilden jag har i huvudet av hur nåt ska bli. (Men jag kan definitivt vara påhittig och uppfinna grejer och annorlunda lösningar om jag får tid på mig.)

Så det blev en dålig spiral av jobbiga grejer som jag inte kunde hantera, ångest, slösa med energin, ingen energi till det jag behövde lägga energi på, ”overrajda” med socker (eller koffein), ingen energi över, mer ångest och mer rädsla för jobbiga grejer, press att slösa energin och rädsla för att bli mer utmattad.

Jag försöker ju jobba med Alan T Gordons vetenskapliga metod där man avprogrammerar hjärnan så att den slutar se vissa grejer som faror. Så tanken är att jag ska sluta vara rädd för utmattningen.

För den där dåliga spiralen försämrar ju måendet extra mycket. Jag går runt och spänner mig och är orolig över att överanstränga mig, att saker ska stjäla min energi och att allt ska bli så jobbigt.

Men om jag inte är rädd för att bli utmattad så kan jag slappna av i det.

Och om jag inte är så rädd för utmattningen så behöver jag inte vara så rädd för saker som kräver min energi.

Och om jag inte blir så rädd så får jag inte ångest i samma nivå. Då kan jag använda den smarta delen av hjärnan och vara lite mer konstruktiv. Jag kan börja lösa saker istället för att panika. (Att panik-a är ju en klassisk neurotisk och c-PTSD:ig grej.)

Visst, jag är autistisk och tycker att förändringar är jobbigt. Men jag har ju varit mycket tåligare. Så jag får försöka tänka att jag skulle kunna klara lite mer åt det hållet igen. Jag kommer knappast tillbaka, men jag klarar nog mer än så här iaf.

Så jag ska avdramatisera hela grejen.

Jag har ju bl a blivit a med den nattliga benvärken samt att jag kan dricka kolsyra igen utan att bli jättespänd/gasig i magsäcken. Tidigare fick jag alltid jätteont i magsäcken vid brädspelskvällar och sociala träffar (drack inga kolsyrade drycker på flera år, men det blev dåligt ändå). Jätteplågsamt. Men det har blivit bättre.

Jag försöker tänka att det inte är nån stor grej. Noterar att det gör ont. Men att det är okej.

Det spelar ju även in att jag hittat en metod som fungerar, nämligen att ligga ner på rygg. Då löser sig luften i magen och jag kan rapa upp den. Så då behöver jag inte vara lika rädd. (Även om det är rätt opraktiskt att lägga sig på rygg en stund på sociala tillställningar.)

Samma sak att jag får ”white coat”-syndrom under besök i vården. Att jag får lågt blodtryck, blir vit i ansiktet, får tunnelseende och måste lägga mig ner för att inte svimma.

Det har hänt hos arbetsterapeuten, tandläkaren, på sjukhuset, på banken (när jag var barn), när jag gjorde båda kejsarsnitten, hos optikern, läkaren osv.

Men min kompis lärde mig att man kan motverka lågt blodtryck genom att spänna stora muskelgrupper. Så jag spänner armar och benen tills det försvinner.

Så nu hoppas jag att jag ska sluta koppla ihop vårdbesök med blodtrycksfall. Och inte bli stressad eftersom jag vet att jag kan bli av med det genom att spänna benen.

Och planen är att göra samma med min c-PTSD och utmattning.

Jag ska sluta vara rädd för det. Sluta spänna mig. Sluta oroa mig, sluta planera allt så noggrannt och slippa vara i överlevnadsläge dygnet runt.

Alan T Gordon pratar om att man inte ska vara rädd för smärtan/symptomet utan bara passivt notera det. Fundera på det, känna det. Men inte försöka stoppa det till varje pris. Om man slutar spänna sig och vara rädd så slutar hjärnan koppla symptomet till fara. Och då kan smärtan försvinna till slut.

Så jag ska avdramatisera saker.

Jag har ett stort hopp om att detta ska ge effekt. Jag är redo att lägga om min tankevärld och programmera om hjärnan och sinnet. Jag jobbar med visualiseringar.

Längtar så till en avspänd kropp som inte ligger som en stel pinne i sängen. Det känns som att jag inte får stöd. Benen spänner.

Jag minns knappt hur avslappning känns längre. Tror att jag haft denna kroniska spändhet i 5-7 år eller nåt sånt? Jag minns inte längre. (Det kallas muscle armoring eller body armoring. Kroppen spänner sig inför jobbiga grejer. Försöker skydda en.)

Så jag ska gå på alla delarna samtidigt

• Visualisera
• Klara av krångel och motgångar bättre
• Inte vara rädd för utmattning (och sätta gränser)
• Upprepa empowerment-ord som att jag är pigg, jag bestämmer osv.
• Börja bestämma över mitt liv (inte drabbas av livet)
• Tänka mer positivt (inte som i toxisk positivitet), men som att ställa in mig på den positiva förändringen. Inte tänka på mig själv som sjuk osv.

Såna grejer. Finns nog mer.

Men jag är positiv. Detta kan nog vara nåt.

De senaste dagarna

Nu är det ju redan onsdag, men jag vill skriva om helgen som var eftersom den var så ovanligt bra.

Jag har ju haft en tuff vinter och varit väldigt utmattad fram och tillbaka och det har varit massa traumatriggers.

Men i helgen hade jag lite energi. På lördagen lerade jag med Stella och på kvällen gick jag och F på standup på Lisebergsteatern med Ina och Petrina. Det var väldigt roligt.

På söndagen var det bra väder så jag satt ute en massa och på eftermiddagen cyklade jag, F och Stella till lokala sjön för en liten picnic. Ingen stor grej alls, men jag blir så glad när jag tänker på det. Vi har inte gjort nåt sånt sen i somras. Sitta ute, cykla, fika, prata med F och Stella osv.

På kvällen hjälpte jag Molly med fakta till hennes nationella prov i svenska där hon skulle hålla ett tal på tema små och stora val. Hon skulle prata om att välja vegetariskt (oftare) och att det gör stor skillnad för hälsan, klimatet, djuren, ekonomin och i förlängningen även Sveriges självhushållning och antibiotikaresistensen. Så det var kul att få lägga fram lite fakta och argument.

Igår åkte jag på ett extratillfälle på keramiken eftersom jag inte hann glasera mina skålar pga långa torktider. Salen var öppen och det var lite olika som kom och gick där.

Att glasera innebär typ att man stoppar ner krukan i en tunna med färgpigment och vatten. Skålen suger åt sig vattnet direkt och pigmentet lägger sig som ett pulver utanpå som sedan blir sådär glansigt när man bränner i ugnen.

Eftersom pigmentet är giftigt i olika grad så finns det massa säkerhetsregler och olika grejer. Handskar, speciell rengöringstunna, inte sprida runt det i onödan osv.

Hittade att nån blandat ihop ljusblått och ljusrosa sen förra gången jag var där så det var ju bra. Mina favoritfärger.

Om några veckor får jag åka och hämta de färdiga. Det blev en garnkruka, en godisskål, två blå vattenskålar till akvarellmåleri (med plats för pensel) och ett typ smyckesfat.

Den återkommande drömmen

En återkommande dröm jag har är att jag är arbetslös och utmattad precis efter högskolan. Jag längtar tillbaka till högskolan och vill ta fler kurser för att få komma tillbaka till den miljön.

Jag minns i drömmen tillbaka till en dröm jag hade för flera år sen där jag gick en högskolekurs men inte kunde gå på alla lektionerna pga utmattning. Och jag vill i drömmen gå kursen en gång till för att kunna ta igen de missade lektionerna.

Så jag försöker logga in på portalen för att se antagningsbeskedet, men det går aldrig. Och jag vill ha tag i syon, men hon är aldrig där.

Jag tänker att denna dröm nog handlar om att jag vill tillbaka till mitt liv före utmattningen. Att jag vill ta igen de år jag missat. Fylla i de upplevelser jag gått miste om. Att jag saknar mitt gamla jag och även mitt gamla jobb och kollegorna och sammanhållningen där.

Jag är så nära, men så långt ifrån. Inte lätt att komma tillbaka när jag inte kommer in på studieportalen eller får tag i syon för att fråga om jag kan få hoppa på kursen en gång till.

Och i verkligheten så kan jag ju inte det. Det går ju inte att åka tillbaka. Jag kan inte återuppleva allt i efterskott. Få av mina kollegor jobbar kvar på mitt förra jobb och jag har ändå inte kapaciteten att jobba i den utsträckningen.

Min yngre pigga kropp och mitt tåligare psyke kommer inte tillbaka. Det känns som att jag slösat bort alla mina 30-år. Legat bort dem i sängen/madrassen.

Så jag tror att jag får försöka sörja detta istället och se framåt. Jag kan försöka skapa ett bra liv framåt istället för att längta tillbaka till 2012 typ.

En insikt

Jag fick en insikt häromdagen. Är rätt förbluffad över att jag inte tänkt på det tidigare. Har ju ändå jobbat med att programmera om hjärnan i flera år.

Jag jobbar ju med Alan T Gordons helt vetenskapliga metod där man ska sluta se symptomen som farliga. Om man nyfiket iakttar hur symptomen ter sig så slutar hjärnan till slut att se det som något farligt.

Och eftersom det är hjärnan som skickar ut dessa smärtsignaler/symptom med meddelandet om att nåt år fel/farligt, så kan man vänja av hjärnan genom att göra det ofarligt.

Jag har länge tänkt att jag måste ändra mina tankar om min vardag så att den inte känns som ett hot. Dvs att mina ångesttrigger deadlines, fasta datum, ärenden, möten osv inte är farliga. (Allt som snor min lilla energi. Som gör mig maktlös och tvingar mig.)

Men när jag är utmattad så är ju såna krav rent objektivt skadliga för mig. För de tar av energi jag inte har.

Men häromdagen insåg jag att jag behöver sluta se utmattning som en fara/något skadligt.

För anledningen till att jag inte fixar såna krav är ju för att jag är rädd för att bli mer utmattad samt att det ska vara jobbigt att tvingas göra dem när jag är för utmattad. (Vilket hänt enormt många gånger under dessa tio år vilket skadat mig mycket.)

Men om jag slutar vara rädd för utmattning så kan jag sluta vara rädd för press, krav, deadlines, sysslor osv.

Och då göder inte rädslan ångesten som sen skapar utmattning. (En negativ spiral.)

Men det är ju inte lätt att sluta vara rädd för utmattningen. Den har ju traumatiserat mig under dessa tio år.

Att ha brist på energi för att orka med en sjukskriven vardag är hemskt. Att knappt orka sitta/stå/gå, hämta mat eller gå på toa. Inte kunna göra vanliga saker utan att bli ännu mer utmattad i dagar/veckor/månader efteråt.

Människors oförståelse, människors förväntningar och människors önskningar om att jag ska vara med ändå även om det kanske innebär en extra vecka i sängen utan att orka sitta upp kortare stunder.

Det är helt omänskligt förlamande och som ett kroppsligt fängelse.

Nu är det 1,5v sen jag bromsade efter en kravfylld period och jag har legat ner nästan hela tiden bortsett två dagar då jag var tvungen att göra saker.

Men jag inser att jag behöver fortsätta sätta gränser kring krav om vad jag ska lägga min lilla energi på.

Och sen skapa mig en situation där utmattningen inte är lika jobbig. Ett liv där utmattningen får ta plats så att livet fungerar. (Att t ex bo i detta hus där det finns toaletter på varje våning är t ex en enorm förbättring mot förra huset där jag var tvungen att gå i trappor många gånger varje dag pga ingen toa på våningen med kök och vardagsrum. (Att stanna på övervåningen funkade ju bara några timmar tills jag blev hungrig.))

Jag har hopp om att jag ska bli pigg igen så som i höstas när jag t o m kunde träna på gym. Då kändes det som att utmattningen aldrig skulle komma tillbaka, nu känns det tvärtom. 🙄

Men jag får känna acceptans över situationen. Denna vinter har varit för tuff för mig. Ringormssanering, covid, jul, keramikkurs, vintermörkret, en period med mycket ångesttriggers och en privat grej som tagit mkt tid och energi.

Så nu ska jag försöka göra utmattningen ofarlig. En grej som hjälper är att jag börjat läsa e-böcker via Storytel. Då känns det som att jag gör nåt vettigt när jag skrollat klart på mobilen. (Pappersböcker är ofta för tunga att hålla när jag vilar.)

Så får jag även chansen att beta av den enormt långa boklista jag har i Storytel. 😅

Jaja.

Jag jobbar även med empowerment där jag ska intala mig att jag styr mitt liv, att jag bestämmer osv. Eftersom jag inte känt så de senaste tio åren.

Så jag intalar mig att det är jag och inte kroppen som bestämmer. Jag jobbar med inställningen till saker. Eftersom tankarna styr hjärnan och känslorna.

Lite om det där med att ha barn

Tänker på det där med att man får ha sina barn hos sig i kanske tjugo år +/-.

De första åren går ju rätt långsamt enligt mig och jag längtade tills barnen blev över fyra-fem år och lättare och roligare att ha att göra med.

Sen några år vill jag bara bromsa tiden. Nu är tiden knapp.

Om man har fyra år mellan barnen så kanske man får ha barn hemma i runt 24 år eller sådär. Och det känns ju länge.

Men jag har redan avverkat snart 17 av 24 år. 😦

Mina barn fyller som sagt 17 och 13 i höst och snart har jag två tonåringar.

Numera är det mest en fröjd att vara förälder. De är lätta att umgås med, sköter det mesta själva osv.

Istället känner jag det där med att jag måste passa på att umgås med dem alla stunder jag får. För det är ju de som bestämmer. Så jag släpper allt för en pratstund med dem när de vill. Och respekterar när de inte vill. (Så klart).

Önskar att det vore mer jämnt utspritt över barnens ålder. Att man kunde umgås lagom mycket hela tiden, men det är ju totalt tvärtom.

Men bästa åldern enligt mig är ju ca 6-12 år. Tonåringar är också roliga att prata med när de är på bra humör. 😅

Folk säger ju att man ska ✨️njuta✨️ av barnen när de är små och att tiden går så fort.

Nja, jag säger att man kan njuta av de fina stunderna och stå ut de jobbiga stunderna. För föräldraskapet är ju minst sagt plågsamt vissa perioder och det är ju inget man ska känna sig skyldig att njuta av bara för att det finns äldre människor som saknar tiden när deras barn var yngre.

Klart att man främst minns de fina stunderna.

Men jag brukar vara krass och säga att ha barn är jätteroligt och jättejobbigt. Det är verkligen det.

Så man får ta tillvara på det fina och kämpa sig igenom det jobbiga.

Och det tenderar att bli bättre när barnen blir äldre. (Samtidigt som det riktigt roliga och fina med att ha barn kanske blir mindre frekvent också? 🤔 Men då är det bra med syskonbarn, kompisars barn, kommande ev barnbarn osv.)

I alla fall. Jag är så glad och tacksam för mina barn. Det var verkligen rätt beslut för mig att få barn.

Däremot förstår jag verkligen de som inte vill ha barn också. (😅) och jag tycker inte att man ska försöka få barn om man verkligen inte längtar efter det och vill. För det krävs så mycket av en under så många år. Så trött på barnnormen och att folk blir ifrågasatta.

Kan folk bara sluta fråga om när det blir barn? De kommer att märka det om det blir dags liksom… (Samma sak med att skaffa partner och andra såna där grejer. Låt folk vara.)

Räven

Efter en tid med för mycket belastning, ångesttriggers och c-ptsd-triggers har jag nu äntligen landat på botten i en utmattning. Det betyder att det värsta är över i stress/press/ångesten och att kroppen äntligen kunnat släppa på beredskapen.

Och eftersom det i vanlig ordning varit otroligt tröttande och jobbigt så är jag helt slut och idag har jag legat på soffan hela dagen. Först efter 19.30 orkade jag sitta upp en stund.

Men jag ser det som nåt positivt eftersom några dagar (veckor, månader när det varit som värst) på soffan brukar vara sista steget innan energin börjar komma tillbaka igen.

I tisdags saktade jag in och tog bort alla krav och redan idag blev jag så här utmattad, så det gick rätt snabbt denna gång. Får se hur många dagar det blir liggandes.

Men sen har jag jobbat intensivt med terapin samt utsatt mig för mycket triggers på ett kontrollerat sätt, så det har också gjort mig väldigt trött.

Men jag passar på att läsa mig igenom min långa lista med e-böcker. Det blir ju lätt att jag mest sitter på sociala medier när jag vilar, men nu försöker jag minska på det till förmån för e-böcker.

Jag blir lätt för rastlös av att bara lyssna på ljudböcker och poddar och bara stirra på samma väggar och möbler som jag gjort hela vintern. Men när jag kan ligga ute i trädgårdssoffan så lyssnar jag gärna medan jag tittar på naturen, insekterna, fåglarna osv. Så det blir mer e-böcker när jag är inomhus och ljudböcker/poddar när jag gör saker eller är utomhus.

Och igår fick jag se räven igen! 💕 Såg nåt som sprang över altanen så jag gick till altandörren och såg räven springa uppför trappan och genom trädgården. Jag fumlade med mobilkameran och lyckades bara ta ett skitsuddigt foto samt en videosnutt av när räven hoppar in i buskarna vid skogen. Men man ser iaf bakbenen. 😁

Men det blir andra gången jag ser räven. Sen har jag även sett fotspåren i snön, så vet att räven varit här åtminstone tre gånger.

Jag blir så glad över alla djuren i trädgården. Vill att alla djur ska komma och bo hos mig! (Obs! Inte björnar, älgar, mördarsniglar och mullvadar och sånt.) Rådjuren bor ju redan här, men de ger fan i mina instängslade odlingar. ☝️ (De brukar ju ligga och sova i trädgården var och varannan dag på vintern.)

Idag såg jag en ekorre och förra sommaren såg jag en groda, padda och salamander.

Drömmen vore en igelkott! 💕

Men vi ska ju göra klart dammen nu så jag hoppas att det ska göra trädgården till en favorit bland de vilda djuren.

Jag försöker ju även göra den bi- och insektsvänlig med hjälp av blommor, en äng, insektshotell, död ved, vattenbad, lövhögar osv. Och jag vill även anlägga en sandbädd för bin som bygger bon i sand.